2017 går mot sitt slut. Många av mina vänner summerar fantastiska tävlingsår med sina hundar. Fidel är fem år gammal och vår enda tävlingsmerit är att 87/200 poäng i gamla lydnadsettan. Vi har också strukit oss från ett doftprov och en rallytävling utan att ens försöka åka dit.
Julen förra året flög Fidde på en familjemedlems hund. Han har känt Kenzo sedan de båda var små. De har lekt och umgåtts tillsammans. På julafton satte han käkarna i Kenzos nacke och slutade inte fast han inte mötte något motstånd. Han hade också bitit flera av mina vänner som kommit på besök och den julafton blev droppen för mig. Jag bestämde mig för att min hund inte klarar av varken andra människor eller hundar.
Min största tillgång och brist som hundtränare är min riskmedvetenhet och ovilja att ta risker. Jag är väldigt bra på att utvärdera situationer och undvika stress och triggers, men det innebär också att jag ibland undviker att ta tag i problemen, vilket var precis vad som hände med Fiddes reaktivitet. I flera månader stängde jag in honom när vi hade besök och undvek alla hundar. Löste det någonting? Nej.
Ni som hängt med ett tag vet att jag har en del psykiska problem, med återkommande depressiva perioder. Ibland måste jag tillämpa qiuck fixes för att jag inte är förmögen att göra mer för stunden. Dock måste jag ibland också våga pusha mig själv och ta de där riskerna.
Vändningen för oss var när vi såg ett facebookinlägg från Madde på Hundsupport. Hon sökte problemhundar för ett slutarbete i sin utbildning, så jag skickade iväg ett meddelande och vi började träna tillsammans. Vi fokuserade på att han bitit människor, och att han skulle få en bättre känsla runt människor, särskilt vid besök. Vi utarbetade en hälsningsrutin där Fidde kunde hälsa med en nosdutt på handen, och sedan återgå till sin filt. Jag kan medge att jag inte hållit fast vid det, men det som gjorde skillnad för mig var att se att han kunde vara kompis med både Madde och Johan som vi tränade med.
Det jag vet om Fidde idag är att han behöver tid, och han behöver stöd och påminnelser om att han inte behöver bry sig om människor. Bäst fungerar det att lägga honom nära mig och muta med lite gottisar. Fidde har också en stor personlig sfär, och vill inte ha någon fysiskt nära. Inte ens mig, egentligen (men jag tvingar mig på ändå för tvångsmys någon gång ibland). Det värsta han vet är när någon kommer mot honom när han ligger ner och vilar. Det ska jag aldrig låta någon annan människa göra.
För min del har vändpunkten varit när jag började medicinera igen. Nu har jag ork och mår bättre, och för första gången på länge känner jag att jag faktiskt kan knyta an till min hund. Sånt är väl tabu att ens nämna, men det har varit långa perioder när han bara varit en belastning, och jag har inte känt någon kärlek eller vilja att vara med min hund. Nu har vi roligt. Nu är vi kompisar. Jag kan kampa och springa med honom på våra promenader, och jag märker på hela hunden att han mår bra när jag mår bra.
Även om tävlingsåret 2017 inte innehåller ett enda reultat för oss så har vi desto större vinningar det Mentala Året 2017. Nu närmar sig nästa år. Jag ska byta jobb och Fidel kan bli kontorshund och jag kommer kunna jobba en del hemifrån också. Vi är redo att ta doftprov i nosework och startklara i lydnad och rally. Kanske tävlar vi nästa år, kanske inte. Oavsett vad så kommer vi fortsätta att vara vänner och ha roligt tillsammans. Jag ska utmana mina rädslor, berätta för människor vad Fidel behöver och låta honom följa med på fler av mina äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar