Äntligen var Fidel hel efter bicepsskadan, behandlingar och rehab. Trodde jag ja. En helg på min kompis landställe resulterade i ny skada. Jag vet ju att min hund saknar självbevarelsedrift men jag trodde verkligen inte att han skulle ta genvägen nedför berget. Det gjorde han. Skrek gjorde hunden och sedan var han halt.
Det tog mig ett tag att hitta orsaken. Först var jag naiv nog att tro att det var ett litet sår under trampdynan (önsketanke) men ganska snart insåg jag att detta var något annat. En vän påpekade att han reagerat runt höger handled, och mycket riktigt. Där var han varm och svullen.
Vila och kyla fick det bli resten av helgen för hundstackaren. På måndagen, två dagar senare, hade en kompis tid hos vår fysioterapeut som vi fick ta över. Therese höll med om att det var en jävla smäll han fått, och jag blev rekomenderad att röntga för säkerhets skull, efterssom han var så halt. Vi fick röntgentid tisdag kväll - trodde jag ja. Väl på djursjukhuset förklarade en generad sköterska att de bokat oss fel dag, så det var bara att åka hem igen.
Onsdag fick vi ny tid till röntgen, denna gång hos Nacka veterinärklinik. Han låg stilla utan sedering och accepterade hantering. Efter några omtagningar blev det bra bilder och veterinär kunde konstatera att alla ben såg fina ut. Vi fick rimadyl utskrivet.
På torsdagen återvände vi till fysio för en första behandling. Torsdag kväll var första gången sedan skadan han var riktigt pigg och glad. Men fortfarande svullen, och lite varm. Så nu är det strikt koppelvila som gäller. Efter vanlig promenad och stretching gör vi även rörelseövningar på leden, och slutligen får han kyla igen för att det inte ska svullna upp mer än nödvändigt.
Det var en ordentlig smäll han fick. Idag, en dryg vecka senare är han fortfarande märkbart påverkad, även om svullnaden lagt sig nu. Så vi får ta det lugnt och skynda långsamt så han hinner läka helt, och sedan får vi komma igång med träningen igen.
