Återbesök Fidel

Tre veckor har gått sedan vi besökte fysioterapeuten Therese och i måndags var det dags för återbesök. Det är en lögn att säga annat än nervös. Tre veckor med stretching VARJE DAG, tänk om det inte blivit bättre? Tänk om han har nåt kroniskt som inte kan hjälpas? Det är svårt att inte få katastroftankar. Ändå har jag sett tydliga förbättringar. Han känns finare i stegen och valpen får vara lite närmare honom än hon fick förut. Han är också mycket rörligare vid stretchingen och känns mer harmonisk.

Prick klockan tre körde vi in på Therese uppfart. Vi skulle både kontrollera hur det gått och göra ett par behandlingar. Elektroterapin stimulerar först musklerna så att de slappnar av helt, och sedan stimuleras de igen så de drar ihop sig 'rätt'. Ultraljudsbehandling minskar inflammationerna. Ungefär så fattade jag det i alla fall.

Hur har det gått då?
Jodå. Generellt är han mycket rörligare i hela kroppen. Bäckenet som var mer än en centimeter snedställt sist på grund av snedbelastningen ligger nu spikrakt. Vissa muskler var inte så rörliga som förväntat, men det var för att jag missat några detaljer i stretchövningarna så de inte blev så effektiva som de borde. Vi gick igenom alla övningarna igen och jag fick veta vad jag gjorde rätt och vad jag kunde göra annorlunda.

Jag är så glad att jag åkte till just Therese. Hon tar sig verkligen tid att förklara så jag förstår allt vi gör. "Det får ta den tid det tar", säger hon, och det är så fantastiskt skönt. Jag har också flera gånger hört av mig med frågor och har alltid fått bra, utförliga svar tillbaka. Denna gång var vi där i nästan fem timmar. Jag förstår inte hur hon kan gå runt, för inte blir det någon vidare timpenning, men jag är så tacksam.

Efter två veckor stretching. Bilden säger egentligen ingenting mer än att han inte riktigt tar i med bakbenen än. Jag försöker dokumentera och se skillnaden över tid.

I och med att han är rörligare och har mindre ont har vi också fått okej att träna allt utom hård fysträning. Vi ska också backträna 1-2 gånger i veckan. Alltså gå upp och nedför branta backar. Fidel ska gå diagnalt med höger sida neråt, så han tvingas använda sitt svaga ben. Vi har redan kört ett pass och det var riktigt jobbigt - för mig. Fidel kämpade på även om jag märkte att han verkligen inte ville gå på diagonalen som jag tvingade honom till. Han är van att fuska sig undan att använda sitt högra bakben.

Så nu kämpar vi på. Vi ska fortsättningsvis stretcha varje dag. Det är kämpigt, men jag ser redan resultat och att låta bli är inget alternativ. Han ska bli smärtfri och han ska hålla sig smärtfri.

Jag gillar valpen MEN ...

Odjuret

I vissa delar av hundvärlden kan jag uppfatta att det finns ett stort behov av att framhäva hur fantastisk ens hund är. Det var ett perfekt rasval, en underbar individ och all träning bara rinner på helt perfekt. Jag är inte missunsam, men det är svårt att inte undra om allt verkligen är så perfekt som det verkar.
Jag är själv en ganska pessimistisk person. Jag utgår från det värsta och jobbar mig uppåt. Jag skriver också för att analysera och komma fram till saker - därför skriver jag oftast när det är dåligt. Handlar det här om inställning? Att de som skriver om perfekta hundar och klockrena träningspass har en bättre attityd än vad jag har? Vi kanske har samma vardag men har valt att framhäva och fokusera på olika saker?
 Jag gillar valpen, hon är skitkul och jag ångrar inte en dag att jag skaffade henne. Men hon är skitjobbig på promenader, efterssom hon tycker att varenda hund vi möter ska skällas ut. Tyvärr bor vi i stan och jag kan inte undvika hundar. Och det är pissjobbigt. Fast vi jobbar varje dag och fast det blir jättemycket bättre är det pissjobbigt.
Och det får vara pissjobbigt. Jag får fokusera på det negativa. Jag får vara arg och bitter och be valpen fyrtiotusen gånger att dra dit pepparn växer, fast med snäll röst så hon ej fattar. Så länge det inte går ut över hunden får jag tycka det är hur jobbigt som helst.
Jag får också vara bitter över Fidels skada och jag måste inte alls vara peppad och full av energi varje dag och känna "wow - tänk vilka möjligheter vi har när han blir frisk". Så länge jag gör mitt bästa och ger hundarna vad de behöver får jag faktiskt ha vilken jävla attityd jag vill. För vet ni vad. Just nu är inte mitt liv framtiden. Just nu är mitt liv en skadad hund och en hund som skäller på varenda hund vi möter.
Så låt mig vara bitter. Låt mig älta och låt mig säga att hundarna är pissjobbiga. Låt mig slippa se att det blir bättre och har blivit bättre. Ifrågasätt inte vad jag fokuserar på och vad jag har för attityd. För är det någonting som finns för mycket av i hundvärlden - särskilt på nätet - så är det pekpinnar. De flesta pekpinnar handlar om att vara positiv och se allting från den ljusa sidan. Men alla människor är inte positiva. 
Min slutsats är väl ungefär såhär:
Jag skriver oftast om negativa saker. Optimister skriver nog bara om positiva saker eller med ett tydligt fokus på framsteg. Ingen av oss är bättre eller sämre och det ena synsättet ger inte en bättre hundtränare. Ett överdrivet fokus - positivt eller negativt - är alrig bra men vi måste få vara som vi är och troligtvis skulle världen bli lite bättre om vi var lite mindre dömmande mot alla som inte är precis som vi själva.

De jobbiga djuren. Den skälliga och den skadade.