Stress

Just nu känns det ungefär som på bilden. Vi bara travar på och låter livet gå. Det är mycket nu, och tiden räcker inte till allt som behöver göras. Frustration.

På söndag debuterar Fidel i utställningsringen i Södertälje. Om två månader kanske vi debuterar i lydnadsettan. Just nu känns det mest som att jag bara vill ställa in allt och lägga mig och sova tre dagar i  sträck. Men det är väl bara att avvakta och låta tiden gå.

Vi lever skärgårdsdrömmen

I måndags kom jag tillbaka på jobbet och meddelade att jag gärna ville vara ledig på fredag. Det skulle nog kunna gå för sig, svarade chefen. På torsdag bad jag dessutom att få gå tidigare och fick även detta beviljat. Så vi åkte ut till Ornö för att spendera 4 dagar med skärgårdsdrömmen i värmen.

Det är på tog för hett för att göra någonting vettigt, men alldeles lagom för att ta det lugnt, bada och umgås med familjen. 

Ny kamera, raw, objektivsnack, före/efter och annat

Det har länge varit tänkt att jag ska köpa en ny kamera. Dock har jag inte haft pengar och i ärlighetens namn har jag inga pengar nu heller. Men jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå och fick därför lov att be min fader om ett litet lån för att kunna inversta. 

När jag var totalt nybörjare blev jag galen på allt 'fotosnack' med massa fackord och jargong som jag inte alls förstod. Jag ska därför försöka förklara enkelt och tydligt mitt kameraval nu.

Det var tänkt att köpa en Nikon D7100 men nu blir det istället fullformataren D600. Fullformat har många fördelar, men smakar det så kostar det. Inte minst objektiven kostar så det smäller om det, därför kommer jag i början endast köra på en fast 28 mm med utrymme för uppgradering längre fram. Detta för att jag fick ett bra pris på denna glugg med kameran. Den är ljusstark och lättviktig, vilket gör att jag väljer den. Troligtvis kompletterar jag med telezoom så småningom.

Min gamla kamera var en nikon d5000 och på den hade jag för det mesta kitobjektvet 18-55 mm. Den var inte alls en dålig kamera. Men jag har fotat med mer avancerade kameror förut och har hela tiden känt att d5000 var en kompromiss jag fick göra för att jag då saknade pengar. Nu blir det precis den kameran jag vill, och så snart jag får pengar blir det även det objektivet jag vill. Detta kommer bli superbra!

Nu ska jag också se till att börja fotografera i raw. Kort förklarat så är raw, råformat precis som det låter som. Det är väldigt stora filer som därför lagrar mer bildinformation, till skillnad från jpeg där mycket information försvinner. Med raw har du som fotograf störst möjlighet till efterarbete, helt enkelt. Jag tänkte snabbt visa ett litet exempel. Detta är min första "framkallning" i lightroom och jag är inte på något sätt expert, men bara med dessa små kunskaper jag har kan bildkvalitén markant förbättras.

Före: Detta är .jpeg-biden som kameran själv producerar på autoläge (ej beskuren)

Efter redigering av raw-filen i lightroom (beskuren)

Det jag framförallt gjort är att jag adderat mer skärpa (på gränsen till för mycket), gjort alla blåa färger starkare för att få tillbaka färgen i himmelen. Jag har även beskurit bilden. Bara dessa små detaljer ger en så mycket snyggare helhet. Jag har också dragit ner högdalarna, alltså gjort det vita lite mindre vitt. Detta syns särskilt på nosen som annars blev utbränd (det vita blev för starkt).

Här är en jämförelse där det blåa i himmelen kan ses (före t.v. efter t.h), det går även att se att skärpan ökats.  

Här kan vi jämföra skuggorna ovanför nosen. Lägg märke att till vänster är det för vitt, man kan inte se den lilla skuggan på nosryggen. Genom att dra ner högdalarna lite syns detaljerna. 

Så nu blir det skarpare bilder här i framtiden, helt enkelt.

Häng med Boss och Baileys

Idag har vi umgåtts med Maria, Boss och Baileys. Det blev en liten släktträff. Bailys är ju Fidels pappa och boss är halvbror.

Det är så skönt att se att han ännu kan interagera med andra hanar utan alltför mycket bråk. En gång rök han och Baileys ihop, men sedan var det bra och lugnt efteråt.

Vi fick också ett oplanerat hundmöte när en skitsnygg tollaegrabb plötsligt kom gående. Fidel struntade i inkallningen och sprang för att hälsa, och båda hundarna tog det coolt. De nosade och kommunicerade fint, sen när det blev en naturlig paus kunde jag ta Fidel och koppla honom. Ett jättefint hundmöte som jag nu i efterhand är glad över. Han är inte så argsint som jag ibland tror.

När passar det med valp?

Jag vet att jag vill ha en till hund, men jag vet inte när eller vilken ras. Jag har tidigare varit inställd på att inte ha en aussie till, men på sistone har jag halkat tillbaka lite på aussiespåret ändå. Där har jag trots allt koll på uppfödare, vad jag vill ha, hur rasen fungerar. Jag har redan halva valpen i säcken så att säga.

Frågan är då såklart om jag orkar med två brukshundar? Och då menar jag inte träning och aktivering - det roliga med bruksisarna - nej, jag menar alla härligheter i vardagen. Vakten, viljan, envisheten. Får jag en som är väldigt lik Fidel kommer jag ha ett helvete med vakt och larmande.

De följande två valpfrågorna är ganska enkla, vart vill jag befinna mig i livet när valp nr 2 gör entré och vart vill jag att Fidel befinner sig?

Frågan om Fidel är lättast. Han börjar faktiskt mogna nu, och vi börjar få bra kontakt. Med bra kontakt försvinner också problem som koppeldragande och andra outhärdliga småsaker som gör vardagen vidrig. Han ska nog ändå få lite mer tid, två år får han passera om saker går enligt planerna. Annars känner jag faktiskt att vi skulle klara av en valp till nu - och varför stressa? Tja, helt enkelt för att JAG nu befinner mig i ett perfekt läge att skaffa valp.

I höst kommer jag sannolikt studera på heltid 100% på distans. Detta har jag gjort i ett års tid och jag vet att studieformen passar mig och att jag klarar av allt i skolan med gott om tid över till hunden. Jag känner också att jag efter snart 2 år med Fidel vet hur jag vill lägga upp träning och vardag för den nya valpen. Efter denna studietid kommer jag kanske aldrig mer ha möjlighet att vara hemma så mycket som jag är nu. Jag vet att jag vill ha två hundar och då känns det som om jag borde få det att funka.

Grundfrågan "varför två hundar?" har jag dock inget svar på. Det finns många små fördelar, tex att det blir naturliga pauser i träningen när en byter mellan två hundar, och att enda gångerna Fidel äter med god aptit är när han är med andra hundar. Men i slutändan är det så enkelt att jag alltid har tänkt mig själv äga två hundar, och så är det bara.

Ni som orkat läsa ändå hit, kommentera gärna. Berätta åsikter, historier, glada minnen eller skräckhistorier om att ha två hundar samtidigt. Jag vill ha ALLA aspekter. Ni får till och med skriva att jag är omogen och dum i huvudet som ens överväger en valp till (men skriv inte det, snälla).

Amfibiehunden

Vi har en egen strand. Min amfibiehund är väldigt glad över det.

Idag var vi människor (utan hunden) och plockade jordgubbar. Det blev drygt åtta kilo som nu ska bli sylt och dessert. Hunden iakttog oss noga där vi satt och snoppade bär på verandan och utforskade varje liten del som kasserades. Han äter inte hela jordgubbar men om jag biter av halva tar han andra halvan.

Kung över båten, havet och klippan

Fidel är kung över havet och klippan. När vågorna slår som värst ligger han på durken och sover, och han balanserar på båtens smala relingar med alldeles för stort självförtroende. Han springer obehindrat över ojämna klippor med fullständig kroppskontroll och jag är övertygad - vi måste bo i skärgården på heltid.

Spår med Carolina och Sam

Fredagen innan vi åkte till Finland passade vi på att spåra lite med Carolina och Sam. Det var ohyggligt varmt och Fidelstackarn flåsade redan innan vi tog spåret.

Och inte alls bra gick det heller. Carolina hade lagt spåret åt oss, men han missade flera vinklar och körde bara på. Han slarvar och flamsar i spåret ibland, men såhär ofokuserad har jag sällan sett honom. Ibland verkade han bara gå rakt fram med nosen halvvägs i backen "Då blir väl människan nöjd" verkade han tänka. 

Efter några omtagningar och ett läggande (han började rulla, det har jag numera nolltolerans mot så då lade jag honom ner några sekunder och sedan på't igen) kom vi i alla fall i mål och hittade bollen. Nu ska vi ha två fokus i spåret:

1. Förstärka pinnarna som tusan. Nu ska vi börja ha dem i spåret och de ska vara så pass spännande att han faktiskt vill plocka upp dem också. 

2. Snitsla ordentligt så att jag vet EXAKT vart spåret går. Kort lina och stopp direkt då han går ur spåret.

Förhoppningsvis ska detta få oss på banan igen. 

Vi ville ha en bild med illbattingarna sittandes bredvid varandra. Sånt är tyvärr lättare sagt än gjort, speciellt då Fidel gärna vill trycka ner andra hanar om han får chansen. Så vi prövade en platsliggning, det gick sådär. Jag skyller på att kameran blev för mycket störning, haha. Sedan satte vi dem helt enkelt på varsin sida av Carolina.

Då fick vi femton bilder där hundarna tittade åt olika håll. Till slut lyckades jag knäppa av en bild där båda hundarna tittade framåt, och dum som jag var utbrast ja "YES, DÄR SATT DEN!". De två rödtottarna hörde bara "yes, FRIKOMMANDO" och började rusa mot mig. Då blev det lite gruff såklart, men det kändes rätt lugnt ändå. Jag kände mig lugn och litade både på Fidel, mig själv, Carolina, Sam och hela situationen.

Så det blev inte mer än lite fula ljud innan vi lyckades fåna in hundarna. Sedan strosade vi runt lite och avdramatiserade, och de verkade båda släppa det fint.

"Fidel är så väluppfostrad"

En överdrivet idyllisk bild av våran sommarsemester. Mer rättvist vore det med en flåsande hund och söndersvettade människor lidandes under den skoningslösa sommarsolen.

Vår semester här i Finland är mycket trevlig, om än på gränsen till för varm. Vi har haft över 30 grader de flesta dagarna, och mina ambitioner att träna hund varje dag har fått ge vika för simning - det är den enda träning någon av oss orkar ägna oss åt i denna värme.

Här är det jag, sambon, pappa, farmor och farafar. Ganska ofta kommer även andra släktingar på besök. Det roliga är att alla tycker att Fidel är så väluppfostrad! Jag är inte den som leker blygsam, men väluppfostrad är inget ord jag skulle använda om min lilla fuling. De säger säkert så bara för att de inte kan hund, tänker jag, men å andra sidan är han faktiskt väldigt lätt att ha med i olika människogrupper.

Han skäller när någon kommer, men springer sedan snabbt och kollar av läget. Ofta räcker det att nosa lite på benet, sen är människan avcheckad och får fritt röra sig inom reviret. Om han sedan söker kontakt så är det en stillsam haka i knät, och han tigger inte alls eftersom han inte har något matintresse. Så ja, detta ger väl ett väldigt väluppfostrat intryck.

Jag ska försöka lägga ett spår idag. Vår nya strategi är att snitsla överdrivet mycket så att jag alltid vet EXAKT vart spåret går så att jag omedelbart kan hejda honom om han avviker det minsta lilla. Förhoppningen är att ett par såna här övertydliga spår får honom att säkert följa rätt spår och sluta flamsa så mycket.

Barfproblem

Många barfare har problem med att deras hundar äter snabbt, slänger i sig maten och försöker svälja ben och annat hela. Fidels problem är det motsatta - han vill knappt äta alls. Här på bilden ovan är ena benet som nu legat framme i ett par dagar och där bakom ligger nya benet på tining. Detta är superfina revbensbitar från välmående ekokossor, och han vägrar äta. 

Det finns dagar då jag bara vill svälta hunden tills han äter, men det är inte heller hållbart i längden. Ofta finner han mest matro på natten, men då kan han ju inte få ben efterssom han sover hos oss och jag är extremt ljudkänslig. Det där knaket när benen krossas mot hörntänderna är trevligt, men inte någonting jag vill vakna mitt i natten av.

Dessutom spyr han fortfarande galla ibland när han inte ätit på länge. Det är mycket bättre på barf än torrfoder, men senast idag kom det upp lite magsafter. Troligtvis var det för att jag tränade med torrfoder igår kväll. Jag måste verkligen pröva att BARA ge "ren" mat i någon månad och se om vi kan få bort hans morgonspyor helt och hållet.

Imorgon ska Fidel vara hos hundvakten för första gången. Jag är lite nervös men hoppas och tror att det kommer gå bra. Jag har fullt förtroende för vår hundvakt men det är ändå alltid lite jobbigt att släppa iväg hunden till en ny människa.

Träna sambo att träna hund

Nu ska jag ut och träna min sambo att träna hund. Han kanske aldrig blir en fullfjädrad lydnadsfantast, men han kan i alla fall lära sig tillräckligt för att kunna hjälpa mig mer!

"Vi håller på och jobbar med det"

Idag kom jag på hur ofta jag säger just det "Vi håller på och jobbar med ... " som en ursäkt att tolerera tugg på apporten, sneda sättanden och andra småsaker i lydnaden. Fidel kan bättre och jag kan lära honom bättre.

Från och med idag jobbar vi med våra problem. Tuggar han på apporten tränar vi inte ingångar med apport när han springer och tuggar. Jag ska bara belöna när han bär apporten stadigt utan tugg.

I fria följet måste jag verkligen jobba med att få till en bra position. Vi skulle behöva en kurs bara om det - kanske blir det så i höst om bara ekonomin löser sig.

Nu är det helt enkelt slut med ursäkterna. Nu har vi semester i två veckor och då ska jag baskemig följa en strikt träningsplan och bli av med alla saker som jag ursäktat!

Bionic Urban Stick

På Hundmässan förra året såg jag att de i zoozoos monter sålde några konstiga orangea leksaker. Så jag gick dit och fråga dem vad som var speciellt med just dessa. Montermannen svarade att de hade valt ut de mest hållbara leksakerna att sälja på mässan till extra bra pris: 99:- Jag blev faktiskt lite nyfiken, just på grund av det höga priset så jag kunde inte låta bli att köpa den för att se om den var så hållbar och bra som montermannen påstod.

Detta var snart 7 månader sedan, och dessa bilder tog vi idag. Denna pinne har kastats, tuggats på, kampats med och alltid varit tillgänglig för bestens käftar i snart sju månader, och den är fortfarande så gott som hel. Visst finns ett par enstaka små bitmärken. Den är naggad i kanterna och har några små revor.

Hunden älskar den lika mycket som dag 1. Och människan älskar den också. Den är mjuk, flexibel och trevlig att hålla i. Som ni kan se på bilden nedan så kampar vi med den och det går alldeles utmärkt att böja den utan att den går sönder.

Bionic Urban Stick är en av våra absoluta favoriter. Den är dyr i inköp men lever så pass länge att den blir bra mycket billigare än billigare saker som direkt går sönder. Den kan köpas från 129 kr, och den största varianten som vi har kostar saftiga 269 kronor på zoozoo. 

Läs mer om Bionics produkter på deras hemsida www.bionicplay.com 

När alla bollar ligger kvar ..

Idag var jag med om den mest besynnerliga händelsen. 

Vi körde lite små lydandsgrejer på en närliggande gräsplan. Det är en plats där vi tränat många gånger förut och där har det aldrig varit några konstigheter förut. Vi gjorde några ställanden, tränade snabba lägganden och lite linförighet. Jag kom på mig själv med att glömma pauser, så jag tänkte att vi skulle bolla lite bara så att han får ha lite roligt. Så kastade jag bollen och han sprang efter den, tog upp den började springa mot mig, men då. 

Plötsligt släpper han bollen och ljudlöst, försiktigt vänder och backar en meter. Jag trodde först att han bara tappade den, men han vägrade vända tillbaka och plocka upp den. Förvånad gick jag fram till bollen och lockade på hunden. Han stannade på ett par meters avstånd och tittade på mig som jag var dum i huvudet. Det fungerade inte heller att locka honom dit med vare sig ord, godis eller bollen.

Kanske hade han gjort sig illa på bollen på något sätt? Så jag prövade att kasta bollen till honom. Han tog den genast. Jag kastade bollen mot den farliga platsen och han vände en meter framför och stod och stirrade. Jag prövade att lägga bollen en halvmeter från den farliga platsen och då tog han mod till sig, smög in och knyckte åt sig bollen och sprang sedan flera meter bort, som om han var lättad att ha klarat sig därifrån med livhanken.

Totalt förvirrad står jag vid sidan om och bevittnar detta skådespel. Jag skulle kunna rita en gräns i marken, ty han stannade på exakt samma punkt varje gång. Det var ungefär en meter i radie runt den punkten som var dödsfarligt, allt annat var helt okej. Jag försökte titta och känna om det var någonting i gräset, men jag kunde inte finna någon förklaring på hans konstiga beteende. Det hjälpte inte heller att gå in och ut och runt platsen, han betedde sig fortfarande som om hans sista dag var kommen om han klev på just den där gräsfläcken. 

Det värsta med detta är att jag var tvungen att ge upp. Jag fann ingen lösning och helt ärligt så blev jag lite skakis själv och började föreställa mig att det låg ett lik begravt där eller någonting annat konstigt som plötsligt skulle hoppa upp ur marken eller ut ur buskarna och förgripa sig på oss. Om någon annan upplevt något liknande och kan berätta "sedan insåg jag att min hund bara hade sett/hört/känt/luktat" så kommentera nedan. Jag behöver verkligen inspiration om vad tusan det kan ha varit. Imorgon ska vi gå tillbaka och se om marken fortfarande bränns, och om jag kanske då kan förstå vad det kan ha varit.