Att surfa på impulser ...


Idag har jag varit impulsiv. Jag är alltid impulsiv, men idag var det värre än vanligt. Efter en kortare morgonpromenad fick jag ett telefonsamtal vilket fick mig att impulsivt gå ut en sväng till med hunden. Telefonsamtal och hundpromenad är en oslagbar win-winkombo.

Precis när jag avslutade samtalet hade Fidel plötsligt en labrador i ansiktet. Jag hade sett den på håll och valt att ta ut avståndet rejält, då jag såg att den var lös, men plötsligt var den ändå framme hos oss. Jag höll Fidde kort och försökte göra en barriär mellan de båda hundarna samtidigt som matten en bit bort försökte kalla in utan resultat. Jag sa ganska lugnt att Fidel är rätt otrevlig, så det är bäst om hon tar in hunden fort.

Labradoren var världens gladaste och bara stojsade runt som en töntig valp och gjorde lekinviter, Fidde morrade och var arg och högg efter den när den kom för nära. Matte kom i alla fall snabbt fram och fick bort hunden.

Först var jag arg. För allas skull är det så viktigt att hålla hunden kopplad om den ej har bra inkallning. Å andra sidan verkade hunden trevlig och Fidde behöver fler trevliga promanadkompisar, så när matten fått koppel på hunden gick jag fram och frågade om hon ville ses och träna ihop någon dag, eller bara promenera tillsammans utan att hundarna fick hälsa. "Ja, vi ska promenera nu, så vi kan ju gå nu", sa hon, och så gick vi. Det var väldigt bra för Fidel.

De första minuterna var han väldigt stirrig och ville fram, och även morrade och var otrevlig sådär som han är mot nya hundar. Men efter en kort stund mjuknade han upp och gick mest och nosade på sitt hörn. Vi kunde ha lite kontakt och han kunde få en godisbitar här och där, och han visade fina lugna signaler. Otis, som labben heter, är en niomånaders valp som verkar tycka att alla människor och hundar är hans bästa vänner. Det var bra träning för honom också att bara knata på, och dessutom hade vi ett trevligt samtal.

Efter promenaden bytte vi nummer för att kunna ses mer i framtiden. Fidel får chansen att promenera, och jag erbjöd mig även att ses utan Fidde och träna inkallning med Otis. Jag tycker mycket om att hjälpa andra med hundträning. Jag lär mig mycket av att observera och vägleda andra.

Så min impulsiva morgon har gett bra resultat. En ny träningskamrat, en trevlig labrador, en bra övning i att kontrollera mina känslor, och ordentligt med socialträning för Fidel.

Fidde ska ha valpar!

Jag har inte velat säga något förrän allt var bestämt, men nu kan jag stolt meddela att Fidel ska bli pappa. Jag har länge varit tveksam till avel, men med hjälp av andra aussieuppfödare och deras avelsbeslut är jag nu säker på att detta är helt rätt. Ärligt talat känns det lite gammalt att avelsdebutera vid fyra års ålder. Många idag verkar tycka att två år är en lagom ålder att börja avla hundar. Jag ångrar att jag inte kommit till skott tidigare, måste jag medge.

Det jag tvekade på, men nu känner mig trygg med inför avel, var följande saker:

  • Fidel är inte stressig. Han är inte reaktiv. Däremot är han väldigt mycket hund, och har mycket vilja vilket ibland ser ut som stress för den som inte känner honom. 
  • En tvåa på skottet MHt är ju jättebra. Jag hade inte velat ha en etta för det vore ju konstigt om hunden inte reagerade alls. Det är så skönt med en helt skottfast hund. På nyår vill han bara gå och lägga sig, i badrummet, skakandes. Ofta blir han så glad när han hör skott på promenader att han bara springer iväg! 
  • Fidels syskon är inte särskilt arbetsprövade. Men de är väldigt fina och nu är det ju Fidel jag ska avla på, inte hans syskon.
  • Jag vill också vara ärlig med att Fidels faster avlivades för epilepsi. Men dels finns det inga bevis för att det är ärftligt, dessutom kan epilepsi uppkomma av andra orsaker, t.ex att hunden får ett hårt slag mot huvudet. Jag hade givetvis aldrig avlat på en hund som själv har epilepsi.
  • Han är inte höft- eller armbågsröntgad. Men han springer ju så glatt hela tiden, så det är garanterat inga fel där. Jag tänkte fixa det efter parningen, SKK verkar ju snälla med dispens.
  • Fidel har inga meriter. Vi har faktiskt bara tävlat en gång i lk1, då vi fick 86 poäng. Men jag har valt att se det positivt, och ge Fidel en egen liten merit. LPBF, där BF står för bra försök. Jag vet att Fidel är en oerhört bra hund med massor att ge, och att jag inte vill tävla ska inte behöva beröva aussievärlden perfekta små Fidelvalpar.

LPBF Workabilitys Fidelitas Ad Astra, tillgänglig för alla tikar! Billigt, billigt!
Jag är givetvis oerhört sarkastisk. Fidel kommer aldrig få gå i avel. Jag vill istället belysa hur vissa uppfödare ser ut att resonera. Alla dessa exempel är riktiga exempel, från riktiga uppfödare. Hade de sålt cycklar eller internetabonnemang hade jag beundrat dem för deras uppfinningsrikedom, och sin förmåga att vrida och vända på allt så det framstår så bra som möjligt för köparen. Men detta är inga döda ting eller tjänster. Det är levande jävladjur som riskerar att få ärftliga sjukdomar och en så pass dålig mentalitet som gör att de inte kan leva fullt ut.

Det är viktigt att komma ihåg att hunduppfödare är säljare. Många är oerhört ärliga och öppna. Många är kritiska i sitt avelsarbete och avstår avel vid tveksamheter. Men tyvärr finns det en hel del uppfödare som kompromissar i alltför hög grad. Om en parning med risk för mentala problem eller sjukdomar sedan visar sig ge bra resultat tycker jag är mindre viktigt, för det är ändå ett enormt onödigt risktagande. Vi har ingen brist på hundar idag. Det finns inget krav att avla.

Om du stöter på en uppfödare som hittar på ursäkter att inte meritera, eller en uppfödare med fantastiska förklaringar till varför dess valpar gjort dåliga MHn - var aktsam. Lite inte mer på en säljare än officiell fakta. Jag hade också varit skeptisk till uppfödare som alltför ofta ägnar sig åt Nutleyavel. Ni vet, när Colin Nutley ska göra en ny film, och huvudrollen alltid råkar passar perfekt för Helena Bergström? Precis som vissa uppfödare som alltid råkar ha den perfekta hanen hemma till sin perfekta tik. Med ett så stort utbud av hanhundar tror jag inte att frekvensen av perfekt match är lika hög som antal Nutleyparningar som sker idag. Däremot är det ju enkelt och billigt att avla på sin egen hane.

Är alla som någonsin Nutleyavlat oseriösa valpfabriker? Nej. Är alla som någonsin gjort en kompromiss i sin avel skamlösa säljare som inte bryr sig om hundarna? Nej. Det finns nyanser av allt. Men vi måste fråga oss, hur vill vi att rasen ska utvecklas? En ännu viktigare fråga är: Vill jag riskera köpa en hund som blir sjuk eller lider stora mentala brister?

Jag vet att jag är oerhört kritisk i denna text. Jag vet också att det kommer rynkas på näsor och skickas länkar och kommenteras i privata chatter om mig, min hund och "vadfan har hon att komma med". Kanske känner sig någon påhoppad, trots att detta är väldigt generellt och inte riktad till någon särskild. Den enda som legitimt kan känna sig påhoppad skulle väl i så fall vara Colin Nutley.

Skadad igen


Äntligen var Fidel hel efter bicepsskadan, behandlingar och rehab. Trodde jag ja. En helg på min kompis landställe resulterade i ny skada. Jag vet ju att min hund saknar självbevarelsedrift men jag trodde verkligen inte att han skulle ta genvägen nedför berget. Det gjorde han. Skrek gjorde hunden och sedan var han halt.

Det tog mig ett tag att hitta orsaken. Först var jag naiv nog att tro att det var ett litet sår under trampdynan (önsketanke) men ganska snart insåg jag att detta var något annat. En vän påpekade att han reagerat runt höger handled, och mycket riktigt. Där var han varm och svullen.



Vila och kyla fick det bli resten av helgen för hundstackaren. På måndagen, två dagar senare, hade en kompis tid hos vår fysioterapeut som vi fick ta över. Therese höll med om att det var en jävla smäll han fått, och jag blev rekomenderad att röntga för säkerhets skull, efterssom han var så halt. Vi fick röntgentid tisdag kväll - trodde jag ja. Väl på djursjukhuset förklarade en generad sköterska att de bokat oss fel dag, så det var bara att åka hem igen.

Onsdag fick vi ny tid till röntgen, denna gång hos Nacka veterinärklinik. Han låg stilla utan sedering och accepterade hantering. Efter några omtagningar blev det bra bilder och veterinär kunde konstatera att alla ben såg fina ut. Vi fick rimadyl utskrivet.


På torsdagen återvände vi till fysio för en första behandling. Torsdag kväll var första gången sedan skadan han var riktigt pigg och glad. Men fortfarande svullen, och lite varm. Så nu är det strikt koppelvila som gäller. Efter vanlig promenad och stretching gör vi även rörelseövningar på leden, och slutligen får han kyla igen för att det inte ska svullna upp mer än nödvändigt.

Det var en ordentlig smäll han fick. Idag, en dryg vecka senare är han fortfarande märkbart påverkad, även om svullnaden lagt sig nu. Så vi får ta det lugnt och skynda långsamt så han hinner läka helt, och sedan får vi komma igång med träningen igen.


Att hitta tillbaka


Vi börjar sakta men säkert att leta oss tillbaka efter min utbrändhet. Det är fortfarande jobbigt att göra saker, och min energi är väldigt begränsat. Vi får ta en dag i taget, och försöka hålla nivån låg.

Igår var vi på brukshundklubben för första gången sedan i våras. Fidel satt mest i bilen och jag satt mest i gräset. Vi körde två korta pass, med fokus mest på att ha kul och hålla ihop. Det fick fint.


Även om det var utmattande känns det bra att vara tillbaka. Jag lovade ju mig själv att starta Fidel i rallylydnad när vi fått ordning på hans skada, och det ska jag väl kunna hålla. Kanske inte denna säsong, men till vintern. Eller så gör jag inte det. Just nu ska vi ha kul och ta det lugnt. Jobba några minuter, och sedan vila. Det tar den tid det tar.


Alla bilder fotade av Elin Selin.